livslifechange

Jag börjar bli trött. Inte på att vara singel, utan på "sökandet" av den där mr-right-guy. Inte är det så att jag desperat söker efter någon, men oftast när jag träffar någon kar som är singel och som verkar ens lite intresserad (även om intresset endast är att slippa in innanför byxorna på mig) så börjar jag leka med tanken på att han kunde vara min pojkvän och på vad vi skulle göra om vi skulle vara tillsammans. Efter första gången jag träffat någon börjar sen det jobbiga. Skall jag höra av sig till honom eller vänta på att han skall höra av sig till mig? Får jag sen ett meddelande av honom analyserar jag varje ord, även fast han säkert menar precis det han har skrivit. Jag vet att lättast skulle det ju bara vara om jag nästa dag skulle skicka ett meddelande till honom och fråga rakt ut ifall han fortfarande är intresserad av att ha kontakt med mig, men det klarar jag bara inte av. Ibland skulle jag bara vila hitta en kar, hoppa över de där obekväma första veckorna då man varken vet ut eller in och direkt gå in i ett förhållande med honom. Men det går ju inte och dessutom kan de där första veckorna vara mycket minnesvärda och spännande.
Jag hoppas på att det bästa och att J visar sig vara just han jag väntat på nu i ett par år, men är han inte det så går inte mitt liv under. Visst saknar jag ibland att ha någon som jag kan mysa med, men att vara singel är inte helt tokit det heller.