livslifechange

Idag när jag åkte spåra hem ringde min pappa till mig. Han hade tydligen inte hörapparaten i örat för jag fick nästan skrika. Tyckte synd om Emma och Nette som jag hade med mig. Pappa ville nu bara ringa och höra hur det var med mig nu när mamma är i Rom. Sen sa han nåt om att mamma nog hade valt fel veckoslut att fara på resa när det var så fint väder här och att han hade sett att det var lågtryck över Italien, men att han inte ville vara elak, "men lite skadeglad måst man ju få vara". Det är så sällan pappa bara ringer och frågar hur det är, så jag blev jätteglad. Kommer ihåg också hur glad jag blev när min mommo ringde till mig när jag bodde i Bryssel. Lixom att man känner att de tänker på en och undrar hur man har det. Det gjord mig riktigt varm inombords.