livslifechange

Jag har haft en mild panikattack. Jag fick en hemsk känsla att jag borde göra något med mitt liv innan det är för sent. Mest panik fick jag när jag började tänka på att jag är ensam. Ingen pojkvän, inte ens någon kandidat. Jag vill ha en familj. Inte nu genast, men relativt snart. Och att hitta den rätte känns ganska så otroligt hopplöst för tillfället. Om jag skulle måsta välja mellan karriär eller familj skulle jag genast välja familj utan att ens tänka på saken. Jag pratar ofta om hur skönt det är att vara singel, och visst är det det ibland, men nu vill jag inte vara ensam längre. Jag vet, jag ska inte söka efter någon för "han" kommer att dyka upp när jag minst anar det. Jag säger att jag minst anar nu, just vid detta tillfälle. Jag skulle bli extremt förvånad (och rädd) om min livs man nu skulle komma in genom dörren till min lägenhet.