livslifechange

Jag var så otroligt taggad igår innan loppet, humöret var på topp och allt var bara härligt. Allting startade också bra, lite trögt i början förståss med alla människor runt en, men vi kunde nästan springa ända från starten. Jag sprang de första fem kilometrarna, sen började jag känna av att jag behövde gå på WC:n och göra nummer två. Vid ungefär 6½km kom toaletterna, men eftersom jag har något problem med mina tarmar så fungerade inte allt som det skulle (de ville inte tömmas), så jag fortsatte och sprang och gick lite turvist. Vid 8km kom nästa WC och jag försökte igen, men absolut ingenting hände då. Så loppet fortsatte. Jag hade i det här skedet hamnat ganska långt bak, och försökte springa lite. Vid ungefär 10½km märkte jag att jag skulle ha behövt gå på WC:n genast, vilket betydde att jag inte kunde springa längre (då skulle det ha kunnat hända en mycket otrevlig olycka). Jag försökte fråga några ordningsvakter när nästa WC:n skulle komma, men ingen visste. Det kändes ibland som om mina tarmar skulle spricka, och jag var vid flera tillfällen fem före att ge upp. Men jag var ändå så envis att jag bet ihop och fortsatte. Vid följande dricka station, som var vid 13km visste en tant när nästa WC:n skulle komma. "Om 4km" meddelade hon glatt. Jag var inte glad. Det hade vid det här skedet börjat regna också, kom lite skurar nu och då, men det var nästan som att jag inte la märke till det, man torka sen snabbt upp igen när det höll upp. Och vet ni, jag var så lycklig när jag kom till 17km märket och såg toaletterna. När jag sen kom ut ur bajamajorna och kollade på min iPod visade den att jag bara hade en halv timme på mig att ta mig i mål. Så, äntligen med allt skit ur vägen (hahaha), kunde jag springa igen. Men nu var jag ju ganska trött redan, så jag klarade inte av att springa hela tiden. Blev lite löpning, men mer gång. Jag var så långt bak att jag nästan sprang ensam, men genast när jag fick någon annan deltagare i sikte så fick jag mer energi och sprang om dem, och vid 20km hade jag redan sprungit/gått förbi ett tiotal och var inte ensam längre. Jag bestämde mig för att springa sista biten (kanske sista 800metern) och den kändes värre än de första 5kilometrarna. Men oj vad härligt det var att springa över mållinjen! Jag var helt död, men lycklig. Och fastän min tid, som blev 3:01:04, inte är speciellt bra, är jag ändå ganska stolt över mig själv att jag kom i mål och inte gav upp. En helt härlig upplevelse att känna att man har klarat av något som man har satt som mål åt sig själv och som man har tränat inför. Nu har jag redan tankarna på nästa halvmaraton, kom ni med också!